Ingjald Illråde har gått
till eftervärlden som en grym kung, och sitt tillnamn har han
fått sedan han lät innebränna sex sveakungar som han
bjudit hem på gästabud. Ingjald var den siste i den
sagoomsusade Ynglingaätten i Uppsala.
Snorre Sturlason vet att
berätta
om hur Ingjald som litet barn fick stryk av en jämnårig
kungason
som hette Alf på grund av att denne var både modigare och
starkare.
Ingjald började lipa, något som hans fosterfader Svipdag
Blinde
tyckte var stor skam och skada. Han lät därför steka ett
varghjärta
åt pojken att äta, med följden att Ingjald för all
framtid
blev både grym och ilsken till sinnelaget.
Ingjalds far var Bröt-Anund, som omkom på en av sina
vägbyggande resor i riket. Ingjald efterträdde honom som
konung över Tiundaland, och hans första plikt var att inbjuda
gäster till gravöl
efter sin fader. Han bjöd in alla jarlar och kungar i Svitjod till
sin nybyggda gästabudssal som innehöll sju högsäten
för de förnämsta av gästerna. Där var kung
Ingvar
och hans söner av Fjärdhundraland, kung Algot av
Götaland,
kung Sporsnjall av Närke och kung Sigverk av Attundaland, men
Granmar
av Södermanland kunde inte komma. Under själva kalaset avlade
Ingjald
ett bragelöfte om att öka sitt rike till det dubbla i alla
väderstreck.
Samma kväll lät han sätta eld på
gästabudssalen
och brände alla herremän inne! Efter det illdådet lade
han
deras riken under sig. Kung Granmar, som hade fått förhinder
till
den ödesdigra festen, blev Ingjalds främste fiende under en
tid.
De stred vid flera tillfällen med varandra, men omsider vände
lyckan
till Ingjalds fördel genom svek, och den grymme kungen lät
innebränna
även Granmar.
Ingjald Illråde hade en dotter som hette Åsa, och hon var
minst lika illmarig och knipslug som sin far. Hon giftes bort med kung
Gudröd i Skåne, som hon tog livet av, men först sedan
hon hetsat honom att döda hans egen bror Halvdan. Halvdan hade
emellertid en son som
hette Ivar, och denne drog nu med en här till Mälardalen
för
att hämnas på Åsa, som återvänt till sin
fader
konungen.
Ingjald Illråde och Åsa inneslöts på ett
ställe som hette Räninge kungsgård i Mälaren, och
när de grymma tu insåg att allt var förlorat tände
de eld på hela gården och omkom själva i
lågorna. En son till Ingjald,
som hette Olof, flydde till Värmland där han gick i sin
farfars
fotspår och röjde skog och byggde vägar med sådan
iver
att han fick tillnamnet Trätälja. När det något
senare
blev ont om mat offrades han emellertid åt Oden, och därmed
var
det definitivt slut på Ingjald Illrådes familj och hela
Ynglingaätten.
Den skånske Ivar fick tillnamnet Vidfamne, eftersom han genom
segern över Ingjald Illråde lade hela Sveaväldet under
sig.
Ingjaldshögen på Fogdön har av hävd ansetts vara
Ingjalds gravhög, och hans gård har placerats kring
Rällingeborg,
en fornborg i närheten. Namnen Räninge och Rällinge
är
förstås lika, och kopplingen naturlig, men 1919
öppnades
högen, och fynden där var för klena för att kunna
vara
Ingjalds gravskatter. Det har man ansett fram till idag, och det
står
det även på en skylt invid gravhögen, men nyligen
presenterades
nya fynd som visar att Rällingeborg mycket väl kan ha varit
Ingjalds
kungsgård. Diskussionen lär gå vidare.
På skylten vid Ingjaldshögen kan man även läsa en
anekdot om att Albert Engström var på besök vid
utgrävningarna 1920. Man hade funnit en gravurna som en blind
ödla kravlat ut ur,
och detta togs som ett tecken på att en ond människa hade
begravts där. Under sin vistelse på Ränningehus hade
Albert Engström plågats av spökerier, men när han
fick ta med sig gravurnan
till sitt rum slutade dessa hemsökelser - Ingjalds ande (om det
var
han) hade makt nog att skrämma bort till och med spöken!
|
