Karlevistenen och Sibbe Gode

Karlevistenens (Öl.1) inskrift har tolkats olika av flera duktiga runokarlar:

Sven BF Jansson

Fólginn liggr, hinns fylgðu
(flestr vissi þat) mestar
dæðir, dólga þruðar
draugr, í þemsi haugi.
Munat reid-Viðurr raða
rógstarkr i Danmarku
Endils iarmungrundar
Ørgrandari landi.

Dold ligger den som de största dåd följde (det visste de flesta) ’Stridernas Truds arbetare’ [=hövdingen] i denna hög.
Ej skall en rättrådigare, kampstark ’Vagn-Vidur’ på sjökungens väldiga mark råda över land i Danmark.

Evert Sahlberger (ordagrant)

Dold ligger den som följde, (de) flesta visste det, (de) största dåd, stridernas Truds träd i denna hög. Skall ej Vagn-Vidur råda kampstark Danmark Endils vidsträckta land, dygdigare i landet. Sten denna var satt efter Sibbe den gode, son Foldars. Men han Släde satte vid ö, den dödes ed(svurne).

Åke Ohlmarks

Denna sten var satt efter Sibbe den vise, Foldars son. Och hans följe satte…
Dold ligger i denna hög den stridernas Truds/valkyrians/stam/ kämpe som de största dåd följde – det visste de flesta.
Ej skall lyteslösare, slagstark Yndils (vikingakung) jättelands/ havets vagns/härskeppets Vidur/skeppsgud, sjökonung råda över land i Danmark.

Jan Paul Strid

Denna sten är satt efter Sibbe den gode, Foldars son.
Och hans följe satte...
Dold ligger den de dolde
– de flesta visste det –
som följdes av de största dåd
– valkyrians följesven –
i denna hög.
Aldrig skall en sjökrigare
starkare och rättrådigare
i Danmark råda
över sjökonungens väldiga mark.

Göran Stålbom (granskad av Henrik Williams)

Denna sten är satt efter Sibbe den vise, Foldars son, men hans följe satte...
Fälld ligger den följde
flest dåd – det vet de mesta –
dråpliga dödsbuds Trudars
drög här under högen.
Icke skall Endils ålgrunds
åkdons Vidur rida
drämstark mera i Danmark,
dryghandad råda landet.

Skriven på dróttkvætt, som ungefär betyder ’versmått för kväden tillägnade en hövding eller hans hird’. Det är ett versmått som ska innehålla åtta rader med sex stavelser i varje, varav tre bör vara långa och som vid behov kan delas upp i två korta var. Vidare ska det finnas allitteration med, liksom kenningar och heitin. Dessutom finns det olika inrim eller assonanser i raderna:

halvrim (skothending)
helrim (aðalhending), som i så fall skall finnas på radens näst sista stavelse.
dubbla helrim (alhenda). En avancerad form med helrim i alla rader.

Karlevistenen är Ölands enda bumling av granit, 1,30 m hög, och dessutom lär den ska vara av en sort som bara finns i Norge! Alla andra runstenar på ön är av kalksten. Skumt.

1634 stod stenen rest mellan två gravhögar, båda med fotkedja. Sedan den iakttagelsen av antikvarie Rhezelius har den legat omkullfallen och blivit upprest vid flera tillfällen under århundradena som gått. 1797 var den till exempel helt nedgrävd för att den ansågs hindra plöjning av åkern!

Ristningen är utförd med danska runor efter dansk sed i lodräta rader, medan andra stenar på Öland är mer uppländska i sin utformning. Vissa språkdrag påminner emellertid om att ristaren kommer ännu längre västerifrån, kanske rentav från Island!

Således har vi en norsk stenbumling som är rest på svensk mark, ristad efter dansk sed med en text som följer isländskt språkmönster! Frågan blir ofrånkomligen – vem var Sibbe gode?

Helt klart är det inte någon familjegrav som stenen är rest invid, utan en tämligen mäktig hövding som hyllas av sitt följe på detta sätt. Namnet Karlevi betyder just ’karlarnas heliga offerplats’ där ’karl’ står för en krigare vid tiden för stenens resande. En teori är att Sibbe har varit någon sorts kultföreståndare, en gode, vid platsen innan han bevisligen mött döden i strid. En av byarna i närheten heter Eriksöre, som är en sammansättning av ’Erik’ och ’rör’ i betydelsen ’minnesmärke’. Erik var ett namn som inte vem som helst fick heta vid slutet av 900-talet, utan det är intimt förknippat med härskare ur ynglingaätten i Uppsala. Kanske har platsen haft en viktig betydelse för kungamakten, men ingen vet idag hur.

Ytterligare en intressant anknytning till platsen är att det i Torslunda församling hittats en samling märkliga bleckplåtar som tros avbilda krigare med björnar och krigare i vargdräkt. En av dem ser dessutom ut att vara enögd, och kopplingen till Odens fruktade ulvhednar och bärsärkar känns inte alltför avlägsen. Plåtarna finns på Historiska museet för allmän beskådan.

Man jag tror att Sibbe snarare var en hövding som dött i slaget vid Fyrisvallarna någon gång i mitten av 980-talet. Antingen levde han fortfarande när han togs ombord och dog just vid Karlevi, eller också var han redan död och hans män valde att gravsätta honom vid ’dödsedet’. Det senare låter troligast. Har man väl bestämt sig för det, kommer nästa fråga – varifrån kom Sibbe från början, innan han stupade vid Ubsalum? Och vem var den Toke som omnämns på Hällestadsstenarna i Skåne, och som inte flydde vid Ubsalum? Jag tror nämligen att alla dessa runstenar har ett samband – Styrbjörn och Jomsborg!

En kort genomgång om slaget vid Fyrisvallarna kan vara på sin plats. Enligt flera litterära källor från medeltiden (bl.a Saxo Grammaticus och Odd Snorresson) drabbade den svenske kungen Erik samman med sin brorson Styrbjörn Starke, som var en fruktad vikingahövding. Styrbjörn hade tidigare fördrivits från Svitjod eller självmant lämnat landet när han krävde sin del av riket, men förvägrats detta av kung Erik. Efter flera år som härjande viking hade Styrbjörn vunnit stor ära och berömmelse, särskilt sedan han intagit Jomsborg och besegrat den där sittande jarlen, Palnatoke, som dessutom var ovän med kung Harald Blåtand. Den danske kungen gillade detta tilltag så till den grad att han gav Styrbjörn sin dotter Tyra till äkta och lät honom behålla Jomsborg. Därmed hade Styrbjörn genom detta synnerligen lyckade företag och äktenskap knutit blodsband med den danske kungen. Därför återvände han omsider till Svitjod som en aktad man med en stor skara danska krigare och sina jomsvikingar för att utkräva hämnd för den oförrätt han ansåg sig blivit utsatt för. Kanske for han också för att helt erövra kungamakten i Uppsala för sin egen och Haralds räkning.

Styrbjörn landsteg vid Fyrisvallarna och brände sina skepp varpå han tågade med sin här mot sveakonungen Erik. Slaget blev blodigt med stor manspillan på båda sidor, men ingen verkade stå som segrare efter de första två dagarna. På natten mot den tredje gick Erik till Odenstemplet och lovade att tillhöra den mäktige asen om tio år om han bara fick segern. Dagen efter bländade Oden Styrbjörns kämpar, och de flesta flydde. Många av danskarna hade redan tidigare flytt eller gett sig av, somliga redan innan slaget, men Styrbjörns egna edsvurna män ”flydde inte vid Uppsala” utan stred tappert tills Styrbjörn föll. Då först flydde de sista spillrorna av danskarnas här, men många dräptes av förföljande svear – något som i Knytlinga-sagan kallas Fyriselta, ’förföljandet vid Fyri’. Där låg sedan Toke och Sibbe vid Styrbjörns sida och blödde ur sina banesår eller blev korpars och ulvars föda som isländska skalder skulle ha beskrivit det hela.

Efter denna strid och ärorika seger kom kungen att få namnet Erik Segersäll.

Om man kopplar ihop Karlevistenen med Hällestadsstenarna i Skåne, så måste man fundera lite över dessa stenar också, eftersom de explicit omnämner just Uppsala. Toke Gormsson, som nämns på Hällestad I (Dr 295), har man tolkat som en son till den danske kungen Gorm den Gamle som dog cirka 958-959. Det rör sig alltså om ett kungligt följe, och har man slagits vid Uppsala så har det säkerligen varit en storpolitisk händelse i området, även om det inte nödvändigtvis är det legendomsusade slaget vid Fyrisvallarna som menas. Toke Gormsson finns inte omnämnd i några senmedeltida källor, men runstenarna är i det här fallet originaldokument, och därmed högst trovärdiga. Veta säkert kan man givetvis aldrig göra, men visst kittlar det mer om Toke och Sibbe var blodsbröder eller vapenbröder med Styrbjörn Starke eller rentav med kung Harald Blåtand! Troligtvis tillhörde nog Toke snarare en egen gren av samma hövdingaätt som den som satt på Danmarks tron, men ändå. Det finns vissa källor som vill mena att Toke var brorson eller yngre bror till kung Strutharald av Skåne som han efterträdde då denne dog år 987. Inte helt otroligt, och Hällestadsstenarna vittnar ju med all önskvärd tydlighet om Tokes ställning. Dessutom finns det ett runstensfragment i Köpenhamn som beskriver hur Toke låtit uppföra en kyrka i Lund, och det kan inte vem som helst haft råd med.

Om vi återgår till frågan om vem Sibbe var, kan man givetvis bara spekulera – men det är kul! Eftersom många källor antyder än det ena och än det andra, står det var och en fritt att tolka historien tills man överbevisas av nya historiska eller arkeologiska fynd. Min teori (jag är inte själv om tankegångarna) är att Sibbe den Gode tillhörde de fruktade jomsvikingarna och att han därtill var en av Styrbjörns underlydande hövdingar som svurit honom trohet. Troligen hörde även Toke Gormsson och hans män till de som följde Styrbjörn på grund av att även de tillhörde Jomsborgs edsvurna bröder.

Jomsborg var ett danskt vikingafäste vid Oders mynning som anlades av Harald Blåtand omkring år 960 på ön Wollin, strax norr om den vendiska handelsstaden med samma namn. Staden Wollin kallades av vikingarna för Jumne, och var en viktig handelsplats på 900-talet (som f.ö. har haft dokumenterade kontakter med Birka). Det finns även uppgifter som gör gällande att det var kung Haralds vasall (och fiende) Palna-Toke som anlade fästet, men även om det inte var så, var han i alla fall den förste jarlen över jomsvikingarna. Palna-Tokes landsände var som sagt antagligen Skåne, som var ett sorts lydrike till Danmark, men Palna-Toke ville helst vara sin egen kung. Det finns antydningar i ryska krönikor om att han skulle ha fått området där Jomsborg låg av obotriterkungen Borislav, som gärna såg att kung Harald inte blev för mäktig runt Östersjön. Palna-Toke sägs ha fått uppdraget att uppfostra kung Haralds frilloson, Sven Tveskägg, men att han skulle ha dragit på sig kungens missnöje efter att ha uppviglat Sven mot sin fader.

Vare därmed hur som helst. Det är slutet av 900-talet som är det intressanta i sammanhanget. Som jag nämnde tidigare erövrade Styrbjörn Starke jomsvikingarnas fäste, och blev därmed en av de mäktigaste sjökonungarna på hela Östersjön. Jomsborgs hamn kunde rymma upp till 300 drakar, och jomsvikingarnas lagar var kända för sin stränghet. Ett utdrag ur jomsvikinga-sagan kan vara på sin plats:

Palnatoke lät med hast resa en stor borg, som sedan blev kallad Jomsborg. En del av den stod ute i sjön. I dess inre lät han bygga en så vid hamn, att trehundra långskepp kunde alla ligga innelyckta där. Med mycken konstmässighet var allt i hamnen förfärdigat; utåt havet var liksom portar gjorda och över inloppet välvde sig ett väldigt stenvalv; för portarna var starka järnstängsel satta, som därinnanför var låsta med järntenar. Ovan stenvalvet var ett ansenligt kastell byggt I det fanns många valslungor.
När borgen blivit färdig, stiftade Palnatoke lagar i samråd med de klarsyntaste männen där i Jomsborg, för att hans härskaras kraft skulle vara än större.
I borgen skulle som följesman ingen tagas upp, vars ålder gick över femtio år eller som ej hunnit arton. Emellan de åldrarna skulle alla därinne vara.
Ingen fick vistas i Jomsborg, som sprang undan för annan man, lika vapenduglig och lika rustad som han själv, ej heller den, som ensam ryggade för två mans angrepp.
Varje man som inträdde i förbundet, hade att hämnas en var av de andra så-som sin fader eller broder.
Ingen skulle där väcka tvedräkt mellan andra.
Ej heller fick någon där fara med falska rykten eller osannfärdigt sladder. Spordes tidender dit, skulle man först mäla Palnatoke dem; han hade sedan att kungöra dem för alla. […]
Alla de, som var eller ville vara i Jomsborg, skulle leva i god sämja inbördes, som om de var samborna bröder.
Ingen fick bryta annans fred. […]
Inom Jomsborgs murar fick ingen enda man ha kvinna.
Och ingen man var det tillåtet att vara borta från borgen längre än en natt, så vida inte Palnatoke givit lov därtill. […]
Bland männen skulle intet tima, som ej till fullo kungjordes för Palnatoke.
Blev det med visshet utrönt, att någon inte lydde dessa bud, skulle han jagas bort, vare sig han var en mer eller mindre ansenlig man.
I god fred sutto kämparna i Jomsborg och höll sina lagar väl. Varje sommar drog de ut och härjade vida kring i landen samt vann sig ett ärorikt rykte.
De hölls för de väldigaste härmän, och man ansåg, att deras jämlikar ej fanns i den tiden. De var frejdade över hövan och kallades jomsvikingarna.

Det är inte bara Styrbjörn som gått till eftervärlden som märkvärdiga herrar över Jomsborg, utan så gott som varenda jarl som satt där har sin egen saga. Nämnas bör Vagn Åkesson och Bue Digre som båda åtnjöt en legendomsusad ryktbarhet. Jomsvikingarna deltog som legosoldater i många drabbningar och slag, men märkligt nog kan man konstatera att de aldrig deltog på den segrande sidan! Jomsvikingarnas saga är all efter slaget vid Hjörungavåg där Bue Digre hoppade i sjön med två välfyllda skattkistor, trots att han just fått sina båda händer avhuggna. Jomsvikingarna sägs emellertid ha deltagit i slaget vid Svolder år 1000, men storhetstiden var oåterkalleligen förbi. Dessutom finns Jomsborg nämnd som plats i ännu senare sammanhang, men de fruktade jomsvikingarna fanns inte mer.

Det är således på runstenarna vid Karlevi och Hällestad vi ser några av de namn som jag tror tillhörde de legendomsusade jomsvikingarna – Sibbe Foldarsson och Toke Gormsson, som båda föll med Styrbjörn i slaget vid Fyrisvallarna mot Erik Segersäll. Det är i alla fall vad jag tror…

Tillbaka till Staffans runsida