| En
galder är en trollsång eller en symbol
bestående av en eller flera runor. Oftast rör det sig om
både
och, dvs först ristade eller målade man symbolen och sedan
sjöng
man besvärjelsen för att uppnå avsedd effekt.
Versmåttet
kallades galdralag och var en ljódaháttr, som
för övrigt betyder just ’trollsång’.
Med en galder kan sångaren,
allt efter skicklighet, framkalla storm och få fjärran
fartyg
att förlisa, göra svärd slöa och rustningar mjuka i
en
strid, ge seger eller nederlag i ett fältslag etc. Man kunde
fånga
in tjuvar med galderkraft, underlätta barnafödande eller
slippa
undan från sina fiender. Oftast rörde det sig emellertid om
enklare
galdrar, som t.ex att ingjuta kraft eller slå någon med
rädsla. Ordet ’galder’ hör ihop med verbet ’gala’, och man tror att galdrarna framfördes i gällt tonläge och med stark röst – ju kraftigare desto bättre. Den som blivit utsatt för sådant galande med negativ laddning sägs vara galen… Många ockulta symboler som lever kvar än idag i olika sammanhang har sitt ursprung i folktrons skyddssymboler, som i sin tur ofta härrör från de vikingatida galdrarna. I Eddan kan man läsa om alla de rungaldrar som Oden behärskade, och ett annat avsnitt heter rentav Groas galdrar. I det senare kan man läsa om hur Svipdag uppsöker sin döda moder, Groa, vid ett gravkummel och ber om goda galdrar inför livets svåra färd. Därpå kan man läsa om nio olika sätt som Svipdag får galderskydd, bl.a: Detta är
den femte, om fjättrar skulle bli
lagda på dina lemmar: lösegalder låter jag för läggen kvädas, då lossnar från lemmarna låset. Det var självklart inte vem som helst som kunde använda rungaldrar, och de magiker som hade förmågan var fruktade av alla. De kallades runokarlar, och deras trollformler kallade man runerim. Även kvinnor lär ha använt rungaldrar, vilket exemplet med Groa visar, men de kallades för völvor oavsett de var sierskor eller trollkonor. Trollkarlar omnämns faktiskt som just runokarlar ända in på 1700-talet i Sverige, och visar väl ganska tydligt vilken kunskap dessa personer besatt vad gäller runor och runkunskap. Tyvärr har de flesta av de svartkonstböcker man vet funnits blivit förstörda av nitiska präster, och därmed har säkerligen en hel del information om runor och galdrar för alltid gått förlorad. Mycket levde dock kvar bland kloka gummor och gubbor runtom i de gamla socknarna, och på 1300-talet hotade kyrkan med bannlysning av de män och kvinnor som ägnade sig åt ”spådom, runor eller galdrar”. Runorna i sig var det givetvis inget farligt med, och det visar ju alla dopfuntar och kyrkväggar med runinskrifter från medeltiden. Däremot så trängde givetvis det latinska alfabetet undan det dagliga bruket av runor som skrivtecken, och följden blev att de levde kvar inom magins sfär. Under reformationen blev jakten på skrock och folktro allt intensivare, och hittade man inskriptioner eller symboler hemma hos utpekade svartkonstnärer brändes dessa upp. Det finns t.ex endast en bevarad isländsk svartkonstbok från denna tid (den köptes av en svensk i Köpenhamn på 1600-talet och förvaras än idag i Stockholm), och då var ändå Island ett land där många erkända runokarlar verkade långt efter kristendomens införande. Trots kyrkans upprensningsaktioner dog inte kunskapen ut helt och hållet. På slutet av 1800-talet kunde isländska etnologer och folklivsforskare resa runt på ön och dokumentera rungaldrarnas utseende och användningsområden.  En rungalder bestod oftast av en kombinerad binderuna och samstavsruna för att dölja dess egentliga betydelse för den oinvigde. Rungaldrarna såg mer ut som rena symboler än som runkonstellationer. Den mäktigaste av alla galdrar ansågs vara hrævagaldr, som kunde uppväcka de döda. Den mest kända av alla rungaldrar torde dock vara ægishjálmur, som betyder ”skräckhjälmen”. Den kunde användas i flera olika besvärjelser och fick olika innebörd beroende på sammanhang. Man kunde skräckslå sina fiender eller stärka sina egna krafter, men den kunde faktiskt även användas som älskogsruna för att erövra den man älskade. Ægishjálmur är i sin enklaste form uppbyggd av fyra korslagda m-runor, men kunde varieras på olika sätt och med olika tillägg. Ægishjálmur målade man på bröstet, armen eller pannan för avsedd effekt. Denna rungalder är vanligt förekommande på flera runstenar, och ofta i samband med att ’goda drängar’ eller ’þrutar þiagn’ ristats, gärna med lönnrunor i någon form. En kraftgalder således. En annan variant var herzlustafir, ”härdningsstavar”, som man målade på sitt bröst för att öka modet. Referenslitteratur till denna text: af Klintberg, B. Svenska trollformler. Stockholm 1965 (nytryck 1988). Collinder, B. (övers) Den poetiska Eddan. Stockholm 1964. Enoksen, L.M. Runor. Historia. Tydning. Tolkning. Falun 1999. Henrikson, A. Verskonstens ABC. Höganäs 1982. Ohlmarks, Å. Fornnordiskt lexikon. Södertälje 1994. |
| Tillbaka
till Staffans
runsida |