Sigurd växte upp hos kung Hjalprek i
Danmark. Hans far hade blivit mördad och då gifte hans mor
om sig med Hjalpreks son Alf. Sigurd uppfostrades till man av kungens
smed, som var en dvärg vid namn Regin. Allt eftersom åren
gick växte Sigurd upp till en ståtlig ung man som få
kunde mäta sig med, och hans styrka och tapperhet var vida
känd. En dag kallade Regin till sig Sigurd och berättade
för honom sitt livs historia.
Regins far hette Reidmar, och han var en av de rikaste dvärgarna.
Regins bröder hette Fafner och Utter. Utter kunde anta djurgestalt
och brukade jaga och fiska förvandlad till just en utter. En
eftermiddag låg Utter på stranden i sin djurskepnad och
åt lax. Då kom asarna Oden, Höner och Loke förbi,
som inte visste vem uttern egentligen var. De ville övernatta hos
den rike Reidmar, men de kunde inte komma dit utan gåvor,
så Loke slungade en sten mot Utter som dog. Därpå
flåddes djuret och överräcktes sedan till Reidmar. Han
såg givetvis vem de hade dödat och blev utom sig av sorg och
vrede. Därför krävde han en stor mansbot – skinnet
skulle först fyllas med guld, och sedan skulle det täckas
helt utvändigt.
I närheten bodde den stormrike dvärgen Andvare, som
också kunde förvandla sig till djur. Loke gav sig av och
lyckades fånga Andvare när han var en gädda. Han tog
dvärgens guld som betalning för att släppa honom fri.
Men Andvare försökte smussla undan en magisk guldring. Det
såg Loke och krävde även denna. Då uttalade
Andvare en förbannelse över hela skatten, och särskilt
ringen. Den som ägde Andvares guld skulle alltid drabbas av
död och olycka.
Med skatten kunde Loke betala mansboten, men han behöll ringen.
När Reidmar undersökte utterskinnet, såg han att det
inte var helt täckt av guld – ett morrhår stack fram.
Då lade Loke dit Andvares kära ring, och de var fria.
Skatten var emellertid förbannad, och Reidmar mördades av
sonen Fafner som ville ha allt guld själv. Därefter
förvandlade sig Fafner till en drake, tog med sig skatten ut
på den hemska Gnitaheden och lade sig att vakta guldet.
Allt detta berättade Regin för Sigurd. Regin ville
hämnas, men han kunde inte själv. Därför bad han nu
om Sigurds hjälp. Som belöning skulle Sigurd få
hästen Grane och det magiska svärdet Gram. Med dessa
gåvor kunde Sigurd sedan rida iväg och hämnas sin
faders mördare. När det var gjort skulle Sigurd hjälpa
Regin och dräpa Fafner.
Sagt och gjort. När Sigurd var klar med sitt, begav han sig till
Gnitaheden för att finna draken. Fafner brukade varje dag
släpa sig ned till en liten sjö för att dricka, och
där drakkroppen drogs fram hade en stig bildats. Sigurd
grävde en grop i stigen och lade sig i den för att vänta
på draken med svärdet
i högsta hugg. Då kom en skäggig man i gråa
kläder med vandringsstav och toppig hatt – Oden. Han ville
hjälpa Sigurd
och rådde honom att gräva fler gropar där blodet kunde
rinna ut, annars kunde Sigurd drunkna i allt drakblod.
Snart kom draken, och Sigurd drev in svärdet Gram ända till
hjaltet när hjärtat var rakt över honom. I drakens
dödskamp påminde Fafner om den förbannelse som vilade
över skatten. När draken var död, hoppade plötsligt
Regin fram ur ett gömställe. Han berömde Sigurd och bad
honom att steka drakens hjärta. Sigurd gjorde som han var ombedd
medan Regin gick för att vila en stund.
För att känna om hjärtat var färdigt satte Sigurd
fingret
mot det, men brände sig. Instinktivt satte han fingret i munnen
och
fick då smaka drakblod. Detta gjorde att han plötsligt
förstod vad fåglarna sjöng.
Småfåglarna i träden viskade att Regin hade svek i
sinnet, så Sigurd gick helt sonika och högg huvudet av
dvärgen. Återigen hade Andvares ring fört med sig att
de som varit vänner och fränder dräpte varandra. Skatten
blev därmed Sigurds, men också han drabbades av
förbannelsen. Men det är en annan historia...
|
