Järsbergsstenen

runstenar runor Uppland Sörmland Närke Västmanland Småland Ingvar Sigurd futark Frösön Staffan Blixt

Startsidan

Vr 1
Vr 2
Vr 3
Vr 4
Vr 5

Vr 1 Järsberg

	Detta är något så ovanligt som en runsten från tiden innan de år vi brukar benämna vikingatiden, dvs c:a 800-1050. Man har uppskattat att den här inskriften är från 500-talet, och det gör den faktiskt till en av de äldsta runstenarna över huvud taget. Den stora skillnaden mot andra runstenar är förstås att runorna här är från den urnordiska futharken, men även den totala avsaknaden av ornament är typiskt för dessa tidiga inskrifter. Den här stenen hittades 1862 i jorden på den kulle där den fortfarande står upprest. Från början var denna sten troligen en toppsten på en kulle med resta stenar runtom, och tillsammans utgjorde dessa ett mäktigt minnesmonument. Det var inte vilken plats som helst heller, för här drog den så kallade Letstigen fram. Det var den viktigaste allfarvägen mellan Norge och Mälardalen, och senare - under medeltiden - var det här som pilgrimerna passerade på sin väg mot den väldiga Nidarosdomen i dagens Trondheim. Där låg nämligen Olav den Heliges ben efter hans död år 1030. Som man kan se på bilden är toppen avslagen, och man har verkligen letat febrilt i jorden i och runt kullen, men utan resultat. Antagligen fattas blott några få runor, men det fanns en norsk forskare på 1930-talet vid namn CJS Marstrander som på fullaste allvar menade att stenen kan ha varit dubbelt så hög. Därmed borde det fattas minst lika många runor som idag är bevarade! Kul om så vore fallet, men inte alltför troligt. Ortnamnet Järsberg kallades tydligen Jarlsberg förr. Det är extra intressant eftersom ordet erilar finns med i inskriften, och det är ett namn som ofta tolkas som en titel snarare. Mer om detta nedan.
ubaR hite : harabanaR hait ek erilaR runoR waritu "-ljuv heter jag. Ravn heter jag. Jag, eril, skriver runorna." Anmärkningsvärt är att personnamnen är extra tydligt huggna, och kanske har ristaren rentav börjat med dessa och sedan lagt till övriga ord i den mån de har fått plats. Läsningen byter nämligen både riktning och hoppar från den ena raden till den andra. Man börjar läsa uppe till vänster, hoppar efter "Ravn" över till högersidan, och sedan tar inskriften en extra sväng längst ner. "ek erilaR" i närbild
Eril är ett flitigt omdebatterat namn eller begrepp inom runforskningen. En del har hävdat att det är ett namn som var vanligt för kungar och hövdingar, medan andra hävdar att det snarare är själva titeln på den styrande personen. Vanligt är också att en eril är själva runmästaren, och som kunnig i runor ansågs man nog även kunnig i magi. Andra menar att det även kan vara en religiös innebörd i titeln, eller kanske att en kombination av både präst och kung döljer sig bakom detta ord. Helt klart är att en eril inte var vem som helst, och att inskrifter där detta namn/ord dyker upp genast signalerar att det är en betydelsefull person som omnämns på stenen eller vad det nu kan vara för ett föremål som är ristat. Mer storvulna tolkar menar att eril har sitt ursprung i folkgruppen heruler, ett nästan mytiskt folk från folkvandringstiden som ska ha kommit till Norden och lagt de bebodda delarna under sig. Därmed fick folket här en härskarklass, och OM det skulle finnas en gnutta sanning i detta antagande, så är det ju inte konstigt om titeln för de styrande är synonymt med detta folks namn.
Detta är en så pass gammal inskrift att det kanske kan vara på sin plats att säga något om den urnordiska runraden. Man har antagit att runorna uppstod någon gång runt vår tideräknings början, men de äldsta fynden som med säkerhet kan dateras något så när är från 200-talet e.Kr. Då rör det sig framför allt om ristningar på lösa föremål såsom spjutspetsar och svärdshjalt. Troligen har någon nordbo någon gång kommit i kontakt med det etruskiska skriftspråket eller de latinska bokstäverna i det gamla romarriket, för likheterna är alltför slående för att kunna bortses ifrån. Det visar även spridningen av de äldsta inskrifterna fram till vikingatiden, som tydligt visar en resa norrut från de germanska områdena på kontinenten. Medan de centraleuropeiska skriftlärde mycket snabbt anammar latinets teckensystem, så bevaras konsten att läsa och skriva runor här uppe i Norden. Oavsett var och när runorna skapades, så är det framför allt här i Skandinavien som runorna verkligen användes. Av omkring totalt 360 bevarade inskrifter med den urnordiska runraden, så är det bara cirka 60 som hör hemma söder om Östersjön. Mer info nedan!
Namnet harabanaR läses som ett Ravn, alltså korp (jämför med engelskans raven). I slutet på namnet finns en så kallad binderuna, vilket är två runor som sitter ihop på en gemensam huvudstav. I det här fallet är det alltså ett a och ett palatalt (skorrande) R. Binderunan
Den urnordiska runraden hade 24 tecken, till skillnad mot vikingatidens 16 runor. Varför vissa tecken försvann vet man inte, och lite märkligt är det, eftersom språkljuden bevisligen fanns kvar även under senare tid. Det fick till följd att vissa av vikingatidens sexton runor fick beteckna fler än ett ljud. Värst i det fallet är u-runan, som förutom u kan läsas som ett v, o, y eller ö. Varje runa i både den äldre och yngre runraden hade ett namn, som antingen bara var för att lättare lära sig runorna eller så hade varje runa en magisk innebörd. Att det fanns magi kopplat till kunskapen om runor är helt säkert, då det finns tydliga trollformler i vissa inskrifter och dessutom omnämns runorna som magiska i flera passager i äldre texter, till exempel i Eddan.
	Ordet hite i närbild. Det är också ett ord som finns i flera inskrifter, och man tolkar det alltså som ungefär "heter jag" i kombination med ett namn. På bilden till vänster ser man lite av den numera blygsamma kullen med runstenen på.
f u þ a r k g w h n i j p ï R s t b e m l ng d o Vissa av de urnordiska runorna är väldigt lika de vikingatida, eller rentav helt lika. Andra ser helt annorlunda ut. Anledningen till att runorna är så kantiga brukar man förklara med att de allra första ristningarna nog gjordes i trä. För att vissa stavar inte skulle försvinna i träets ådringar, böjde man helt enkelt de streck där detta kunde bli följden. Ett exempel är e-runan, som ser ut som våra dagars M. OM man antar att det är ett stort latinskt E som är utgångspunkten, så förstår man att alla de tre vågräta strecken lätt skulle försvinna. Därför vred man upp hela hela runan ett kvarts varv, och krökte den latinska huvudstapeln. Därför blev ett E ett M. Smart va?	I inskriftens slut får man läsa lite fram och tillbaka, beroende på hur runornas bistavar är riktade. Att det står runoR waritu är emellertid ganska uppenbart.