runstenar runor Uppland Sörmland Närke Västmanland Småland Ingvar Sigurd futark Frösön  Staffan Blixt

Startsidan
Småland
Vetlanda
Östkusten
Eksjö
Växjö


Sm 71 Sandsjö

Stenen på åsen
Det här är en ganska märklig runsten på mer än ett sätt. För det första står den på sin ursprungliga plats på en udde i Sandsjön där Runåsen sticker ut över vattnet, och hela omgivningen är så betagande vacker att man häpnar! Tidigare fanns det ett stort vikingatida gravfält i anslutning till åsen, men det är sedan gammalt bortodlat.

För det andra räknas sex generationer upp på den här ståtliga runstenen! Resaren heter Ärinvard, och därefter följer hans far, farfar, farfarsfar, farfars farfar samt farfarsfars farfar; anledningen till detta är med största säkerhet ett sätt för Ärinvard att fastställa sin rätt till den så kallade odaljorden. Det är en jord som  ärvts och brukats av en och samma släkt i minst fem generationer, och odalbönderna hade en starkare ställning i det vikingatida samhället än många andra. Se även Sm 110.

Att räkna upp alla sina förfäder så långt bak man kan minnas är än idag närmast en sport på Island. För vikingarna var det mer än ett nöje, och det finns flera exempel på sådana uppräkningar i de isländska sagorna där de kallas langfeðgatal, "uppräkning av långfäderna". Inskriftens slut läses därför lämpligen þá langfeðga fim, dvs "dessa långfäder fem".

Även under medeltiden var detta ett sätt att visa sin släkts hemvist på en särskild plats. Så pass sent som 1316 lät den norske kungen införa en lag som skulle reglera odaljorden. I lagtexten står det klart och tydligt att ett vittne ska kunna:

langfæðgatall till haugs ok till heiðni

Man ska alltså kunna peka på gravhögarna och räkna upp namnen tillbaka till hedendomen!

Sandsjös gamla medeltida kyrka (se bild nedan) står bara ett par hundra meter från stenens plats, och i Ransakningarna från 1690 kan man läsa:

Wed Sandsiö står en Runsteen på en högh
backe hoos Siön mäd bookstäfwer.

x erinuorþr x let x reisa x stein x þena x eftiR x heka x faþur x sin
x auk
x heru x faþur : hans x auk x karl x hans x faþur ...
x heru
x hans x faþur x auk x þiagn x hans x faþur x auk
x eftiR
x þe x lagfaþrga x fem x

"Ärinvard lät resa denna sten efter Hägge, sin fader, och Hära, hans fader, och Karl, hans fader, (och) Hära, hans fader, och Tegn, hans fader, (och) efter dessa fem förfäder."

Samtliga namn på den här stenen är mer eller mindre ovanliga bland de kända runinskrifterna. Ärinvard finns till exempel bara här, men det är ett namn som desto oftare förekommer i medeltida handskrifter. Se vidare nedan för namnet Hära.
Kyrkan
Åsen i morgonljuset
Idag växer det flera resliga tallar på Runåsen, vilket nog inte var fallet under 1000-talet. Om man tänker bort dessa furor, så inser man hur långt bortifrån den höga stenen måste ha synts!
Jag var vid den här runstenen i juli 2005, tidigt en magisk sommarmorgon innan de flesta vaknat. Himlen var hög och klar, stillheten bredde ut sig över den blanka sjön och de dimhöljda hagarna. När sedan de sneda solstrålarna föll över den raggiga åsryggen där stenen står, ja då var jag nästan som förflyttad till vikingatiden! I sanning en stund att minnas.
Vy över sjön
Det finns en rolig sägen om hur åsen mellan Prinssjön och Sandsjön har kommit till, och den går ungefär så här: Det var en jätte (eller djävulen) vid namn Skam som brukade röra sig i dessa trakter för länge sedan. Han gillade inte kyrkklockornas oljud och han tålde inte att se på kyrkorna. Därför ville Skam förstöra Sandsjö kyrka, och det tänkte han göra genom att låta Sandsjön svämma över. Skam grävde därför ett ansenligt hål  i marken söder om Sandsjön, fyllde sin jättesäck med grus och sten och vandrade iväg mot Sandsjö kyrka för att tippa allt i sjön, som därmed skulle svämma över sina bräddar och dränka kyrkan. Dessvärre gick det hål på säcken och allt innehåll rann ut medan Skam traskade fram längs sjökanten. När han lagom kommit fram till kyrkan var säcken tom, och Skam fick snopen gå därifrån. Spåren efter detta ser man än idag - Runåsen! Åsen ringlar sig från gropen fram till kyrkan så tydligt som bara den! Gropen fylldes omsider med vatten och blev till den lilla Prinssjön söder om Sandsjön. Så kan det gå! Tro´t den som vill.
Stenens ornamentik är av det enklare slaget och den saknar helt kors eller andra kristna attribut och symboler. Inte ens runbandet är det minsta utsmyckat och hela stenen ger ett ganska ålderdomligt intryck, men det var kanske resarens mening - för att ge innehållet ännu mer tyngd och allvar? Det är faktiskt bara den här stenen och en i Malsta i Hälsingland som har  liknande innehåll. På den stenen räknar en Hä-Gylfe upp sju släktled för att bevisa vilka gårdar han hade rätt till. Troligen har den här stenen i hjärtat av Njudung rests av samma anledning, dvs att Ärinvard på något sätt blivit ifrågasatt angående rätten till odaljorden. Att Ärinvard blev trodd av sin samtid framgår av det enkla faktum att stenen står kvar.
Runorna Tegn
Här i mitten ser man þrga x fem, som alltså är slutet på inskriften. Ett namn som förekommer två gånger är Hära, som närmast kan översättas med "den gråe" eller "den gråhårige". Namnet finns bara här och på en sten till: Sm 110 i Vetlanda!
Ett av namnen är en titel, tegn, som förekommer på fler än denna sten. Det betyder närmast en "friboren man", men har som sagt även tolkats som en beteckning på en betydelsefull man, en sorts adel innan det ståndet var uppfunnet!