runstenar runor Uppland Sörmland Närke Västmanland Småland Ingvar Sigurd futark Frösön  Staffan Blixt

 Startsidan
Sörmland
Eskilstuna
Strängnäs
Yngaren
Nyköping
Södertälje
Vingåker

Sö 338 Turinge kyrka
Turingestenen
 Det här är en mycket vacker runsten med slätslipad yta och symmetrisk komposition. Dessutom är den extra intressant tack vare den långa inskriften, som delvis vållar bekymmer även för de största namnen inom runologin.

Stenen är fastmurad i vapenhusväggen i Turinge kyrka, men där har den sannerligen inte suttit från början. Att det rör sig om en rest sten råder det inget tvivel om, även om formen och ytan skulle kunna tyda på en lockhäll. Men var den ursprungligen stått rest vet man inte idag, utan den första anteckningen finner man i Ransakningarna från 1600-talet:

Vthi Öster Kyrkiogafuelen fins en stor Runesteen ...

Vid en utbyggnad av kyrkan togs den loss ur den östra gavelväggen, för att sedermera läggas som tröskelsten efter en tid ute i det fria på kyrkogården. Där låg den till omkring 1840, då den påträffades av Dybeck lutad mot kyrkväggen. Som så många andra stenar i vårt land fick stenen vård och upprättelse 1864-65.

Ristningen är relativt välbevarad, med tanke på den tidvis omilda behandlingen, men vissa av runorna har vi att tacka Johan Peringskiölds träsnitt för.

När det gäller tolkningen av inskriften, är det framför allt vissa ord och passager som än idag anses osäkra. I ordföljden hu(skar)laR + hifiR + iafna finns det läsningar som gör gällande att iafna skulle kunna vara ett mansnamn, Jafne. Som argument för detta har man framfört det faktum att det är några bröder som omnämns i det versifierade slutet, men bevisligen är stenen bara rest efter en Torsten. Troligare är då det förslag som står här intill, dvs att iafna betyder 'den jämlike' eller snarare 'den rättvise'. Vidare har man problem med hifiR, men det verkar vara en felristning för iftiR.

Även slutet på framsidan av stenen är svårtytt och svårläst: hiltu sini huskarla : ui- +, men den översättning som finns här intill passar synnerligen väl in i sammanhanget.
· ketil : auk + biorn + þaiR + raist + stain + þin(a) + at + þourstain : faþur + sin + anuntr + at + bruþur + sin +
auk : hu(skar)laR + hifiR + iafna + ketilau at + buanta sin ·
bruþr uaRu þaR bistra mana : a : lanti
auk : i liþi : uti : hiltu sini huskarla : ui- +
han + fial + i + urustu + austr + i + garþum
+ lis + furugi + lanmana + bestr

"Kättil och Björn de reste denna sten efter Torsten,
sin fader, Anund efter sin broder
och huskarlarna efter den rättvise(?), Kättilö efter sin make.
Bröderna voro    bland de bästa män
i landet    och ute i ledung
de höllo    sina huskarlar väl(?).
Han föll i strid    österut i Gårdarike,
ledungens hövding    av landsmän den bäste."
Som synes är slutet skrivet med poetisk form, med allitterationer i varje verspar. Det är här man finner de där problematiska 'bröderna', och det finns väl två möjligheter i det här fallet. Antingen har det funnits en parsten med ytterligare en broder omnämnd, eller så har Torsten farit iväg tillsammans med en bror (och andra) på ett vikingatåg som alla då kände till. Jämför gärna formuleringen på Ingvarsstenen vid Gripsholm (Sö 179)!
 Turinge kyrka
Turinge kyrka
Sidan
Här ser man ett montage av den högra sidan på stenen. Det var så trångt i vapenhuset att det var omöjligt att få en bild på hela slingan härifrån!
 På bilden ovan tronar Turinge kyrka upp sig i det grådaskiga novembervädret. De äldsta delarna härstammar från en romansk 1100-talskyrka, men tillbyggnader har skett successivt fram till idag. Nämnas bör att Erik Dahlberg lät uppföra gravkoret i barockstil på 1690-talet åt honom själv och familjen.
Det finns många andra intressanta aspekter i den här inskriften. Nämnas bör uttrycket austr + i + garþum, som alltså betyder 'österut i Gårdarike', dvs nuvarande Ryssland. Även lis + furugi, eller liðs forungi som det bör utläsas, har en spännande historisk innebörd. Torsten var inte vem som helst - han var "krigarskarans hövding" i ett följe av väringar, vilka verkar ha deltagit i en känd och stor expedition i österled. Dessutom har man givit honom epitetet lanmana + bestr, eller Landmanna bæstr, som alltså betyder att man rankade honom som en av landets bästa män.

Slutorden i Runverket om runstenen i Turinge kyrka är väl värda att citera. Wessén skriver:

Turinge-stenen är en ovanligt praktfull minnesvård. Den har varit rest över en mäktig och ansedd man, som troligen genom sina krigiska företag i österled har samlat sig rikedomar. Men den vittnar också om huskarlarnas tillgivenhet. Det är deras synpunkter, som återklinga i lovorden. Det är säkerligen ingen tillfällighet, att vi just på denna sten möta en inskrift i litterär form, där man i ordval och uttrycksformer finner anknytningar till den fornnordiska poesien.

 Nedre delen av stenen
En mycket särskiljande detalj i den här stenens inskrift är att man förutom sönerna, brodern och makan talar om Torstens huskarlar. Ordet húskarl står för någon som frivilligt går i tjänst hos någon storman, en húsbóndi. Dessa begrepp är välkända i den isländska sagolitteraturen, och på Island hade var och varannan bonde en eller flera huskarlar. I Norge var det däremot mest lokala hövdingar som kunde ståta med en skara huskarlar. Särskilt kungens män kallades huskarlar, och senare blev de hirdmän, men uppgiften var densamma - att tjäna sin herre i allt. Huskarlarna var alltså inga trälar, utan fria män som sökte upp en berömd hövding för att få ingå i hans följe. De levde, åt och drack på hövdingens gård (som alltså måste vara stor nog), och i gengäld kunde hövdingen räkna med att hans huskarlar var honom lojal in i döden om så tarvades. Drog hövdingen ut i viking, ingick huskarlarna givetvis i hans lið, och de belönades med guld, kläde och vapen för sina insatser. Det verkar ha varit en eftersträvansvärd roll för traktens ynglingar att få plats som huskarl hos en framstående man. Själva livet i detta följe av huskarlar kan väl närmast jämföras med senare tiders ridderskap, och skalder prisades lika högt som mäktiga svärdskämpar.
Många tycker att det är obegripligt hur man kan bli så begeistrad och intresserad av något så stendött (ha,ha) som runor och runstenar. Men det är stenar av det här slaget som får mig att fascineras av ämnet så till den grad, att jag tillbringar timmar vid datorn eller med näsan i böcker. Att man fortfarande kan vara opåverkad av en kittlande sten som denna, DET är däremot obegripligt!