|
Startsidan
Sörmland
Eskilstuna
Strängnäs
Yngaren
Nyköping
Södertälje
Vingåker
|
Sö 52 Märings spång
Bettna
|
Den
här lilla runstenen står uppställd alldeles intill
brofästet till den bro som går över Mälsundet i
sjön Långhalsen. Platsen hette på 1600-talet Märing
Spånge, och man får väl förmoda att det
har funnits en enklare bro på platsen sedan gammalt.
Området är nog så intressant om man studerar kartans
alla namn på gårdar, vikar och platser - det är
lätt att föreställa sig att det har sett snarlikt ut
även under vikingatid! Några kilometer österut finns en
husaby, nämligen Husby-Oppunda, och på östra sidan av
sundet ligger en grantäckt bergknalle med namnet Broaskogen. Jag
inbillar mig lätt att skogen hetat så i minst tusen
år, och kanske gården Bro vid knallens fot är lika
gammal som boplats betraktat. Att det bott folk här länge
vittnar annars en fornborg om, liksom de otaliga gravfält som
ligger utspridda på var sida om den märkligt
långsträckta sjön Långhalsen. Ytterligare namn
som Grimsviken, Sittuna, Segnesta, Viby, Berga och Valla tyder på
mycket gammal bebyggelse.
För en gångs skull en
läsbar skylt.
|
faraukiR : raist(i
: stain : þina)si : (a)t : ulaif : faþur sin
han : at : kaiR(uni)
"Fröger reste denna sten efter Olev, sin fader. Han ägde
Gerunn."
Den förstörda
delen av stenens inskrift sitter inom parentes, men har supplerats
efter Peringskiölds teckning.
Annars är inskriften tydlig och lätt att läsa.
Anmärkningsvärt är slutformuleringen som gör
gällande att Olev "ägde Gerunn".
Var hon en hustru, en träl eller ett krigsbyte värt att
skryta om? Att det verkligen står ägde råder det
knappast någon tvekan om.
Runstenen uppmärksammades av Peringskiöld på
1600-talet, men då var den hel. År 1761 skriver en Peter
Åvall om Bettna socken, men då nämns stenen över
huvud taget inte alls. Man får anta att den kommit bort redan
då, för den dök upp först 1935 i samband med att
bron och vägen byggdes på sin nuvarande plats. Övre
delen av stenen har dock aldrig hittats, även om idoga
eftersökningar har gjorts av många hoppfulla stenletare.
|
Ornamentiken är
enklast möjliga med en glosögd orm sedd ovanifrån.
Ristaren har inte ens bemödat sig med att låta huvudet eller
svansen ligga över den andra, utan ristningslinjerna går i
varandra. Ormens ögon skvallrar om att ristningen troligen är
tidigt 1000-tal.
|
|
|
|