|
Startsidan
Sörmland
Eskilstuna
Strängnäs
Yngaren
Nyköping
Södertälje
Vingåker
|
|
Den
här stenen hittar man i en skogsbacke intill vägen mellan
Vadsbro och Blacksta kyrka. Tidigare låg den närmare den
gamla tingsplatsen i närheten av de kullar där Sö 54 finns upprest, men som man kan
se på bilden är det något som hänt.
I början av 1800-talet fick den dåvarande markägaren
för sig att det fanns skatter gömda under stenen, som
då låg ned i en sluttning. Därför tände han
en stor stockbrasa på stenen och sprängde den i tolv mindre
stycken. Det låg givetvis inga silverspännen eller
guldringar där under, så stenstyckena spreds ut och
vändes upp och ner för att dölja dådet. 30
år senare fick den nye markägaren, häradsdomare Erik
Andersson nys om saken och lät spåra upp så gott som
alla stenbitarna och sammanfogade dessa, men lät bumlingen ligga
ned. 1934 slutligen restes stenen på samma plats där
häradsdomaren låtit den ligga, och där står den
än idag.
En mycket vacker ornamentik med ett avancerat flätat ringkors
pryder stenen, och slingan följer stenens ytterkant på ett
välbalanserat sätt. Mitt på stenen löper en
ryggås, så det är en väl förberedd sten man
har ristat. Som extra bonus finns även ristarnas namn med
(utanför slingan):
Brune och Slode stoltserar med sina namn i en egen liten slinga
innanför den huvudsakliga.
|
þorstain
--sa : stain : þena : -- sik : sialfan : auk : sun : sin : hefni
: uaR til : enklans : ukr : trenkr : farin : uarþ : þa
· haima : at :
harmi tauþr kuþ hialbi : sialu : þaima
bruni : auk : sloþi : þaiR ---u stan þena
"Torsten lät resa denna sten efter sig själv och sin son
Hävner. Till England hade den unge kämpen farit, blev sedan
hemma till sorg död. Gud hjälpe deras själ! Brune och
Slode de ristade denna sten."
Brate har försökt
tidsbestämma den här stenen utifrån användandet av
o-runan istället för u-runan, och menar därför att
det rör sig om senare delen av 1000-talet. Till England for man
däremot främst i början av samma århundrade (och
tidigare), men Brate tror att Hävner har deltagit som krigare under
Asbjörn Jarl i den skeppshär som skickades till England av
den danske kungen Sven Estridsson 1069. Uppdraget var att fördriva
Vilhelm
Erövraren, som ju tillskansat sig landet efter sitt
berömda slag vid Hastings 1066. Det var bara så att
Asbjörn blev duktigt mutad av Vilhelm, och for således hem
igen utan minsta svärdshugg. Detta, menar Brate, är
anledningen till inskriftens slutformulering. Genom detta svek och
förräderi från Asbjörns sida fick aldrig Hävner
chansen att utmärka sig som en duglig
kämpe, utan åkte hem igen, där han sedermera "blev hemma till sorg död".
|
Det rör sig om en Englandsfarare,
och slutet är i versifierad form:
VaR til Ænglands
ungr drængr farin,
varð þa hema
at harmi
døðr.
|
Runologen
Lis Jacobsen har
senare framkastat en annan teori, som kanske inte är lika
storvulen historiskt sett, men som väl får anses som minst
lika trovärdig. Hon menar att uttrycket at harmi
knappast kan betyda i sorg.
Det borde i så fall hellre ha stått at gremi
eller at gamni.
Jacobsen håller det för mer troligt att Hävner bott
på en gård som helt enkelt hette Harm, men utesluter inte
att hennes tolkning kan vara fel. Bara för att uttrycket inte
finns i något annat sammanhang, behöver det naturligtvis
inte betyda att man inte kunde säga eller skriva så på
1000-talet! Därtill är det skrivna källmaterialet
alltför ringa.
Anmärkningsvärt med denna ristning är annars det faktum
att Torsten var tuff nog att resa stenen åt sig själv
också - precis som den betydligt mer kände Jarlabanke i
Vallentuna! Se bilden >>>
|
|
|
|
|