runstenar runor Uppland Sörmland Närke Västmanland Småland Ingvar Sigurd futark Frösön  Staffan Blixt

Startsidan
Sörmland
Eskilstuna
Strängnäs
Yngaren
Nyköping
Södertälje
Vingåker


Sö 55 Bjudby

Bjudbysten nummer två
Den här stenen hittar man i en skogsbacke intill vägen mellan Vadsbro och Blacksta kyrka. Tidigare låg den närmare den gamla tingsplatsen i närheten av de kullar där Sö 54 finns upprest, men som man kan se på bilden är det något som hänt.

I början av 1800-talet fick den dåvarande markägaren för sig att det fanns skatter gömda under stenen, som då låg ned i en sluttning. Därför tände han en stor stockbrasa på stenen och sprängde den i tolv mindre stycken. Det låg givetvis inga silverspännen eller guldringar där under, så stenstyckena spreds ut och vändes upp och ner för att dölja dådet. 30 år senare fick den nye markägaren, häradsdomare Erik Andersson nys om saken och lät spåra upp så gott som alla stenbitarna och sammanfogade dessa, men lät bumlingen ligga ned. 1934 slutligen restes stenen på samma plats där häradsdomaren låtit den ligga, och där står den än idag.

En mycket vacker ornamentik med ett avancerat flätat ringkors pryder stenen, och slingan följer stenens ytterkant på ett välbalanserat sätt. Mitt på stenen löper en ryggås, så det är en väl förberedd sten man har ristat. Som extra bonus finns även ristarnas namn med (utanför slingan):

Brune och Slode

Brune och Slode stoltserar med sina namn i en egen liten slinga innanför den huvudsakliga.

þorstain --sa : stain : þena : -- sik : sialfan : auk : sun : sin : hefni
: uaR til : enklans : ukr : trenkr : farin : uarþ : þa · haima : at :
harmi tauþr kuþ hialbi : sialu : þaima
bruni : auk : sloþi : þaiR ---u stan þena

"Torsten lät resa denna sten efter sig själv och sin son Hävner. Till England hade den unge kämpen farit, blev sedan hemma till sorg död. Gud hjälpe deras själ! Brune och Slode de ristade denna sten."
Brate har försökt tidsbestämma den här stenen utifrån användandet av o-runan istället för u-runan, och menar därför att det rör sig om senare delen av 1000-talet. Till England for man däremot främst i början av samma århundrade (och tidigare), men Brate tror att Hävner har deltagit som krigare under Asbjörn Jarl i den skeppshär som skickades till England av den danske kungen Sven Estridsson 1069. Uppdraget var att fördriva Vilhelm Erövraren, som ju tillskansat sig landet efter sitt berömda slag vid Hastings 1066. Det var bara så att Asbjörn blev duktigt mutad av Vilhelm, och for således hem igen utan minsta svärdshugg. Detta, menar Brate, är anledningen till inskriftens slutformulering. Genom detta svek och förräderi från Asbjörns sida fick aldrig Hävner chansen att utmärka sig som en duglig kämpe, utan åkte hem igen, där han sedermera "blev hemma till sorg död".
England

Det rör sig om en Englandsfarare, och slutet är i versifierad form:
VaR til Ænglands
ungr drængr farin,
var
ð þa hema
at harmi døðr.
Runologen Lis Jacobsen har senare framkastat en annan teori, som kanske inte är lika storvulen historiskt sett, men som väl får anses som minst lika trovärdig. Hon menar att uttrycket at harmi knappast kan betyda i sorg. Det borde i så fall hellre ha stått at gremi eller at gamni. Jacobsen håller det för mer troligt att Hävner bott på en gård som helt enkelt hette Harm, men utesluter inte att hennes tolkning kan vara fel. Bara för att uttrycket inte finns i något annat sammanhang, behöver det naturligtvis inte betyda att man inte kunde säga eller skriva så på 1000-talet! Därtill är det skrivna källmaterialet alltför ringa.

Anmärkningsvärt med denna ristning är annars det faktum att Torsten var tuff nog att resa stenen åt sig själv också - precis som den betydligt mer kände Jarlabanke i Vallentuna! Se bilden >>>
sialfan