Viksjö

runstenar runor Uppland Sörmland Närke Västmanland Småland Ingvar Sigurd futark Frösön Staffan Blixt

U 641
U 644
U 648
U 649
U 652
U 653
U 654
U 655
U 657
U 658
U 659
U 660
U 661
U 665
U 667
U 668
U 670
U 671
U 674
U 676
U 677
U 678
U 679
U 681
U 683
U 684
U 685
U 686
U 687
U 689
U 811
U 812
U 813
U 814
U 815
U 818
U 819
U 821
U 822
U 824
U 825
U 827
U 828

U 676 Viksjö

	Den här bastanta runstenen står bredvid vägen som leder ut till det vackra Skokloster slott. Platsen kallas av gammalt för Galgbacken, och på Bureus tid på 1600-talet fanns här gott om gravkullar och andra resta stenar. Fortfarande på 1800-talet när Dybeck passerade såg det nog ganska likartat ut, men idag ser man inte mycket av det forna gravfältet runt denna sten. Det är en mycket harmonisk och symmetrisk runristning som Bureus fann så pass intressant att han tog med den som ett kopparstick i ett av sina verk. Även i Peringskiölds Monumenta finns stenen med och Dybeck har också han skrivit om denna ristning. Vad är det då som gör att just denna runsten får runforskarna så intresserade? Ja, kanske är det de ovanliga namnen, och inte minst namnet Vikulf som gör sitt till. Det första namnet har man tolkat som ett Biartr, dvs Bjärt i betydelsen 'ljus'. Det är ett vanligare namn i Norge, och faktum är att det här är det enda belägget på svensk mark, om tolkningen stämmer. Bugge menar att det kanske rör sig om ett barþr, dvs 'skägg'. Oavsett vilket, skulle det alltså röra sig om ett beskrivande tillnamn, som sedan har blivit mannens tilltalsnamn. Det är ett vanligt namnskick från tiden, och det finns många exempel på flera runstenar med liknande fall. Se t.ex. stenen vid Anundshög, Vs 13, eller Kjulastenen Sö 106. Även Bysir är ovanligt, som närmast kan liknas vid dagens Bosse. Namnet kulua är ännu knepigare, eftersom det ser ut som ett kvinnonamn, men det faktum att det då skulle ha stått þau· letu· raisa· stain (se Sö 276 för förklaring) istället för þair· letu· raisa· stain gör att man kan konstatera att det bara är män som omnämns. Gylfa eller Kylfa är tolkningen på det namnet.
· bartr· auk· bysiR· auk· kulua· þair· letu· raisa· stain· þeno· eftir· osur· buruþr· sin þaisi· uaru· uikulfs· arfaR· "Bjärt och Bysir och Kylfa de läto resa denna sten efter Assur, sin broder. Dessa voro Vikulfs arvingar." Ornamentiken och huggtekniken påminner om flera andra stenar i trakten runt Skokloster, och det finns en teori om att den runmästare som ligger bakom dessa stenar skulle vara den Arbjörn, som endast har signerat en sten i så fall: U 652 i Kumla.
	Assur finns t.ex. på stenen U 617 i Bro. Slutligen måste Vikulfs namn utredas. För det första finns det ingen annan källa än den här som nämner någon Vikulf, och för det andra är det troligen den man som har gett orten dess namn, Viksjö! Ännu på 1600-talet skrev Bureus att stenen stod uti "Vijkulfzsiö gärde". I senare ortnamnsanteckningar stavas det Wijkusa, och Aschaneus skriver en förklaring till dåtidens uttal: Här af heter byn rätt Wijkulfsa som här står, Och eij Wijkusa, som nu sägz. Sätern där gården byggdes ägdes och grundades troligen av denne Vikulf med andra ord. Männen på stenen var noga med att ange att de var hans rättmätiga arvingar. Stenen blir därmed ett sorts äganderättsligt dokument över gården.
	arfaR i närbild Assur, broder sin