Folsberga

runstenar runor Uppland Sörmland Närke Västmanland Småland Ingvar Sigurd futark Frösön Staffan Blixt

Startsidan
Uppland
Enköping
Norra Ekoln
Grillby och Trögd

U 695
U 696
U 699
U 700
U 702
U 704
U 705
U 706
U 708
U 710
U 711
U 715
U 716
U 717
U 719
U 721
U 722
U 723
U 724
U 726
U 727
U 728
U 729
U 732
U 734
U 735
U 737
U 738
U 739
U 756
U 757

U 719 Folsberga

	På den slingriga gamla landsvägen mellan Enköping och Grönsöö slott hittar man denna grönblänkande runsten som är över två meter hög och nästan lika bred. Stenen låg länge omkullvält intill åkerkanten, och det är så den beskrivs hos både Bureus och Peringskiöld. Ännu 1859 när Dybeck kom förbi lär den ha legat ner, för han hittar den inte ens när han frågar bönderna i trakten. Något senare upptäcks den dock på nytt, och en J H Söderlund påpekar att runstenen bör resas om den inte ska köras sönder av vägskrapor och andra tunga fordon. Detta var 1926, och stenen ställdes slutligen upp igen efter så många år liggande. Problemet var dock att man helt enkelt reste stenen precis intill vägrenen, så risken för att den skulle köras omkull var fortfarande stor nog att man 1945 beslutade om att flytta den till den lilla gräsplätt där den står än idag. Det är en intressant runsten både vad gäller själva inskriften och den rika ornamentiken. På grund av den korniga graniten, som dessutom är täckt av ett grönaktigt ytskikt är ristningsspåren grunda. När jag var där sommaren 2011 var rödfärgen ganska svag, men syntes ändå väl mot stenens gröna fält.
+ akyti lit + rita + st-n + þino + yfti + tumo ... istr + lati kumo + ot + tumo + i lus yk baratisi + yk i þon em + besta + kristnum + "Agute lät resa denna sten efter Tumme ... Krist låte Tummes själ komma i ljus och paradis och i den bästa värld för kristna." Om man tittar lite närmare på olika detaljer i den här ristningen, så kan man med stor säkerhet gissa sig till vilken runmästare som har huggit den. Runorna för b och o har typisk form, liksom användandet av kortkvistrunor för a och n. Skiljetecknen är små kors istället för de vanligare punkterna och y-runan är extra bred. Ordet efter skrivs yfti och yk blir ett och. Slutligen finns två långhalsade rundjur mitt på stenen som reser sig mot varandra omgivna av sirliga slingor, båda försedda med stora ögon och karakteristiska tassar. Allt sammantaget gör att det knappast råder något tvivel om att det är en runsten som Livsten har ristat. Han var verksam under 1030- och 1040-talen, och var tvivelsutan en av de skickligare inom sitt skrå och därtill en stilbildare för många efter honom. Se gärna U 1164. Det ena uppresta rundjuret
	Flera av slingorna korsar varandra på felaktigt vis, men då stenen garanterat var målad när den var ny, var det bara att måla över de huggspår som eventuellt blivit fel. Vackert böljande med många knutar är ristningen hur som helst än idag.
Uttrycket "i ljus och paradis" finns även på några andra stenar, men är ändå ovanligt nog. Carl Säve har på 1800-talet föreslagit att lus skulle betyda 'förlossning' snarare än 'ljus', men det tycker ingen annan runolog idag. Det himmelska ljuset är gott nog!	Om man tittar på bilden till vänster och den här ovanför, så ser man de något underligt formade b-runorna. De ser nästan ut som en punkterad þ-runa eller en binderuna (n+þ). Det råder dock inget tvivel om att det är ett b som det är frågan om. Över huvud taget innehåller inskriften flera tveksamma runor, som i det närmaste har helt horisontella bistavar. Kanske ristaren var osäker, kanske var det bara något som blev.