|
Startsidan
Småland
Vetlanda
Östkusten
Eksjö
Växjö
|
 
|
Det
här är en ganska märklig runsten på mer än
ett sätt. För det första står den på sin
ursprungliga plats på en udde i Sandsjön där
Runåsen sticker ut över vattnet, och hela omgivningen
är så betagande vacker att man häpnar! Tidigare fanns
det ett stort vikingatida gravfält i anslutning till åsen,
men det är sedan gammalt bortodlat.
För det andra räknas sex generationer upp på den
här ståtliga runstenen! Resaren heter Ärinvard,
och
därefter följer hans far, farfar, farfarsfar, farfars farfar
samt farfarsfars farfar; anledningen till detta är med
största säkerhet ett sätt för Ärinvard att
fastställa sin rätt till den så kallade odaljorden. Det
är en jord som ärvts och brukats av en och samma
släkt i minst fem generationer, och odalbönderna hade en
starkare ställning i det vikingatida samhället än
många andra. Se även Sm 110.
Att räkna upp alla sina förfäder så långt
bak man kan minnas är än idag närmast en sport på
Island. För vikingarna var det mer än ett nöje, och det
finns flera exempel på sådana uppräkningar i de
isländska sagorna där de kallas langfeðgatal, "uppräkning av
långfäderna".
Inskriftens slut läses därför lämpligen þá
langfeðga fim, dvs "dessa
långfäder fem".
Även under medeltiden var detta ett sätt att visa sin
släkts hemvist på en särskild plats. Så pass sent
som 1316 lät den norske kungen införa en lag som skulle
reglera odaljorden. I lagtexten står det klart och tydligt att
ett vittne ska kunna:
langfæðgatall
till haugs ok till heiðni
Man ska alltså kunna peka på gravhögarna och
räkna upp namnen tillbaka till hedendomen!
Sandsjös gamla medeltida kyrka (se bild nedan) står bara ett
par hundra meter från stenens plats, och i Ransakningarna från 1690 kan
man läsa:
Wed Sandsiö
står en Runsteen
på en högh
backe
hoos Siön mäd bookstäfwer.
|
x
erinuorþr x let x reisa x stein x þena x eftiR x heka x faþur x sin
x auk x heru x faþur : hans x auk x karl x hans x faþur ...
x heru x hans x faþur x auk x þiagn x hans x faþur x auk
x eftiR x þe x lagfaþrga x fem x
"Ärinvard lät resa denna sten efter Hägge, sin fader,
och Hära, hans fader, och Karl, hans fader, (och) Hära, hans
fader, och Tegn, hans fader, (och) efter dessa fem förfäder."
Samtliga namn på den
här stenen är mer eller mindre ovanliga bland de kända
runinskrifterna. Ärinvard
finns
till exempel bara här, men det är ett namn som desto oftare
förekommer i medeltida handskrifter. Se vidare nedan för
namnet Hära.
|
|
Idag växer det flera resliga
tallar på Runåsen, vilket nog inte var fallet under
1000-talet. Om man tänker bort dessa
furor, så inser man hur långt bortifrån den höga
stenen måste ha synts!
|
Jag var vid
den här
runstenen i juli 2005, tidigt en magisk sommarmorgon innan de flesta
vaknat. Himlen var hög och klar, stillheten bredde ut sig
över den blanka sjön och de dimhöljda hagarna. När
sedan de sneda solstrålarna föll över den raggiga
åsryggen där stenen står, ja då var jag
nästan som
förflyttad till vikingatiden! I sanning en stund att minnas.
|
Det finns en rolig sägen om hur
åsen mellan Prinssjön och Sandsjön har kommit till, och
den går ungefär så här: Det var en jätte
(eller djävulen) vid namn Skam som brukade röra sig i dessa
trakter för länge sedan. Han gillade inte kyrkklockornas
oljud och han tålde inte att se på kyrkorna.
Därför ville Skam förstöra Sandsjö kyrka, och
det tänkte han göra genom att låta Sandsjön
svämma över. Skam grävde därför ett ansenligt
hål i marken söder om Sandsjön, fyllde sin
jättesäck med grus och sten och vandrade iväg mot
Sandsjö kyrka för att tippa allt i sjön, som därmed
skulle svämma över sina bräddar och dränka kyrkan.
Dessvärre gick det hål på säcken och allt
innehåll rann ut medan Skam traskade fram längs
sjökanten. När han lagom kommit fram till kyrkan var
säcken tom, och Skam fick snopen gå därifrån.
Spåren efter detta ser man än idag - Runåsen!
Åsen ringlar sig från gropen fram till kyrkan så
tydligt som bara den! Gropen fylldes omsider med vatten och blev till
den lilla Prinssjön söder om Sandsjön. Så kan det
gå! Tro´t den som vill.
|
Stenens
ornamentik är av det enklare slaget och den saknar helt
kors eller andra kristna attribut och symboler. Inte ens runbandet
är det minsta utsmyckat och hela stenen ger ett ganska
ålderdomligt intryck, men det var kanske resarens mening -
för att ge innehållet ännu mer tyngd och allvar? Det
är faktiskt bara den här stenen och en i Malsta i Hälsingland som
har liknande innehåll. På den stenen räknar en
Hä-Gylfe upp sju släktled för att bevisa vilka
gårdar han hade rätt till. Troligen har den här stenen
i hjärtat av Njudung rests av samma anledning, dvs att
Ärinvard på något sätt blivit ifrågasatt
angående rätten till odaljorden. Att Ärinvard blev
trodd av sin samtid framgår av det enkla faktum att stenen
står kvar.
|
 |
|
Här i mitten ser man þrga x
fem, som alltså
är slutet på inskriften. Ett namn som förekommer
två gånger är Hära,
som närmast kan översättas med "den gråe" eller
"den gråhårige". Namnet finns bara här och på en
sten till: Sm 110 i Vetlanda!
|
Ett av namnen är en titel, tegn, som
förekommer på fler än denna sten. Det betyder
närmast en "friboren man",
men har som sagt även tolkats som
en beteckning på en betydelsefull man, en sorts adel innan det
ståndet var uppfunnet!
|
|
|
|
|
