|
Startsidan
Småland
Vetlanda
Östkusten
Eksjö
Växjö
|
|
På
vardera sidan om den stilla Kroppån finns en runsten
uppställd - den här och Sm 100
Glömsjö. Båda är resta för att minnas ett
brobygge över ån och sankmarkerna, som då var
betydligt större än idag. År 1868 genomfördes en
sjösänkning av traktens vattendrag med uppodling av den gamla
bottnen som följd. Det gjorde att stenarna idag står en bit
från vattnet, men på 1000-talet lär de ha stått
alldeles intill brofästet eller där vägbanken
började.
Den här runstenen användes förr ofta som plats för
våreldar, så den är sprucken och ganska illa
åtgången. Som om inte det vore nog anlades en ny väg
rakt över stenen 1851, och den redan trasiga stenen blev till
vägfyllnadssten. Vid en resa i trakten 1897 av doktor Gyllencreutz
från Nordiska museet berättade en gammal man exakt var
stenen fanns gömd under vägen, och sexton år senare
grävdes stenen fram av Algot Friberg, grundare av Norra
Smålands fornminnesförening. Den fogades ihop med cement och
restes på sin nuvarande plats.
Notera den ovanliga snurr-ornamentiken!
|
: þurþR · auk · þurbiourn · karþu (b)ru (þas)i (ef)tiR :
uerskulf · faþur · sin
"Tord och Torbjörn gjorde denna bro efter Verskulv, sin fader."
De första två
namnen på den här stenen är inte särskilt
ovanliga, utan tvärtom några av de som förekommer
oftast i runsinskrifter. Det sista namnet, Verskulv,
är däremot något sällsyntare och tarvar sin
förklaring. Det är förstås ett sammansatt namn,
där efterleden är det vanliga -ulv ('varg'). Förleden uersk är inte lika lätt
att härleda, men man menar att det kommer av virðskr, som helt enkelt
betyder 'värendsk'. Det låter ju synnerligen rimligt
eftersom stenen står mitt i Värend. En annan teori
säger att det är det fornnordiska varsker, som i så fall
betyder klok. Det finns ytterligare ett belägg för Värdsk-, nämligen i Sm
1-inskriften vid Aringsås kyrka där det står bunta : uirskum, 'den värendske
bonden'.
|
Utsikt
mot Sm 100, men den stenen ser man inte på bilden hur gärna
man än vill - busken till vänster skymmer!
|
I gamla
uppteckningar från 1600- och 1700-talen kan man läsa om
beskrivningar på lämningar av själva bron och
vägen som inskrifterna på de två stenarna omtalar.
Numera syns just ingenting mer än några stenar på den
dyiga bottnen, eftersom marken omkring sedan länge är
kultiverad och vägen flyttad. Det finns dock en annan lämning
som gammalt folk muntligen lämnat efter sig på 1880-talet,
nämligen en vers som handlar om stenen:
Vänd mig, vänd mig runt
omkring
får du se en
underlig ting.
Du var en narr, som
på mig såg:
Lägg mig som
förut jag låg.
Jag har narrat
många så.
|
|
|
|