|
Startsidan
Sörmland
Eskilstuna
Strängnäs
Yngaren
Nyköping
Södertälje
Vingåker
|
 
|
Detta
är en av två stenar som står resta vid Grinda strax
söder om Aspa. Den första heter Sö
165 och står blott några steg åt vänster.
Stenens mitt pryds av ett stort kors och runorna löper i två
slingor runtom detta. Stilen på båda stenarna är
ganska ålderdomlig, både vad gäller utseende och
runornas form, men mer om det nedan. Det som är extra
spännande med den här stenen är att även Saxland
omnämns, dvs nuvarande Nordtyskland. Att det
rör sig om en englandsfarare
är ställt utom
allt tvivel när man ser dessa runor:
|
: kriutkarþr
: ainriþi : suniR : kiarþu : at : faþur : snialan :
kuþuiR : uaR uastr : a : aklati : kialti : skifti :
burkiR : a : sahks : lanti : suti : karla :
"Grytgård, Enride,
sönerna, gjorde (minnesmärket) efter sin käcke fader.
Gudver var västerut i England, skiftade (dana)gälden,
hemsökte borgar i Saxland."
Slutet på inskriften
är versifierat:
Griutgarðr,
Æinridi, syniR
giarðu at faður sniallan.
GuðveR vaR vestr a Ænglandi,
gialdi skifti.
BorgiR a Saxlandi
sotti karla.
|
Grytgård,
Enride, sönerna
gjorde åt fader käck.
Gudver var västerut i England,
gäld skiftade han.
Borgar i Saxland
(hem)sökte han manligen
|
Stenen omtalar med andra ord en man som varit både i England och
i Saxland på härjarstråt. Saxland låg på
andra sidan om den väldiga försvarsmuren Danavirke, som
sträcker sig tvärs över Syd-Jylland där näset
är som smalast. Den viktiga orten Hedeby ligger alldeles i dess
närhet, och det är väl troligt att den gode Gudver vistats
där någon tid. Versmåttet är okänt, och
kallas därför för Grindastrofen i brist på
bättre.
|
Lägg
märke till det s.k. stols-s som finns i ordet suniR
på stenens topp. År 1882 höll man på att
räta upp Sö 165, som
höll på att falla omkull, och i samband med det röjdes
jorden av från en stenhäll som stack upp ur jorden bara
någon meter därifrån. Då man tittade
närmare visade det sig att undersidan var runristad, och
därför restes även denna sten upp intill den förra. |
Det här är en sådan
där sten som kräver rena detektivarbetet när det
gäller att tidsbestämma de händelser som omtalas. Otto von Friesen menar att det
där med att Gudver varit
och skiftat
gäld i England
måste avse en andel i de 16000 pund(!) som kung Etelred
köpte sig fred med Sven Tveskägg och Olov Tryggvessons efter
deras anfall på London 994. Efter denna framgång nöjde
sig inte vikingarna med detta, utan for till både Bretland och
Saxland för vidare härnad. Att svenskar och danskar deltog i
härjningar kring Elbe vittnar Adam av Bremen om tillsammans med
några andra tyska historieskrivare. von Friesen styrker sina
påståenden med att stilen på runorna och ornamentiken
är av det ålderdomligare slaget, och att ristningen
därför inte kan vara äldre än 1025.
Erik Brate å sin sida
hävdar att det finns brister i von Friesens bevisföring.
Framför allt gäller det den kronologiska ordningen på
händelserna, för granskar man källorna närmare
så var det den 8 september 994 som Sven och Olov kom till London
med 94 drakar fullastade med rovlystna vikingar. De härjade i
södra England under hösten, övervintrade i Southampton
och plundrade Wessex inpå bara skinnet. Anfallen i bygderna kring
Elbe och Weser ägde bevisligen rum innan anfallet på England,
närmare bestämt runt den 23 juni!
Brate fortsätter
sitt resonemang med att det mer sannolikt var Knut den Stores
danagäld på 82500 pund(!!) år 1018 som Gudver fick sin
beskärda del av. Alltså måste härjningarna i
Saxland ha ägt rum efter detta årtal, och bland andra Adam
av Bremen nämner vikingars härjningar runt Elbe och Weser
omkring 1040. Det är, som Brate så riktigt påpekar,
inget som hindrar att Gudver varit 20-25 vid Knuts erövring av
England och 45-50 år när Saxland hemsöktes. Det finns
dessutom ytterligare en sten som pekar på att Brates variant
är den troliga, Sö 217. |
|
|
|
