|
Startsidan
Sörmland
Eskilstuna
Strängnäs
Yngaren
Nyköping
Södertälje
Vingåker
|
Sö Fv1948; 289 Aspa bro
(nyfynd från 1937)
 
|
Detta
är en av flera runstenar som står uppställda vid bron
mitt i Aspa, och den betraktas av många som den märkligaste!
Fyndet av denna sten gjordes året efter att
Södermanlandsdelen i Runverket blivit klart, alltså 1937.
Man hittade stenen i den vägbank som fanns invid den gamla bron
över Storån när ett provisoriskt dike skulle
grävas. Den två meter höga stenen restes så
småningom bredvid Sö 141.
Ristningsytan är ganska sliten, men runorna som finns i
behåll är ordentligt huggna, så läsningen är
tämligen säker. Man börjar längst ner till
vänster vid ormens huvud, fortsätter varvet runt till det
andra ormhuvudet innan man läser i samma ordning även
på den inre U-slingan (upp och ner-vänt U förvisso).
Namnen Anund och
Ragnvald tyder
på att det var en betydande släkt som lät resa den
här stenen, eftersom de namnen var förbehållna
hövdingarnas familjer ännu under vikingatiden.
Runologerna är något osäkra på vad o rauniki kan betyda, men Sven B F Janssons förslag
här intill är nog bra. Även Lars Hellberg skriver i en
härligt lång mening:
Detta uttryck synes ... beteckna ett
område med politisk betydelse, nämligen det Rönö
hundare,
vid vars tingplats stenen
är rest, och rauniki kan
vara en avledning på
förleden i fornsvenska
Røntunum, det
nutida Runtuna, som varit en
centralpunkt inom detta
område.
Sålunda får man förmoda att Rauningi har
varit ett vikingatida namn på ett hövdingadöme i
Sörmland, på samma sätt som t.ex. Tören.
Observera att den här
stenen är den äldsta skrift vari vårt land Sverige
omnämns! |
ostriþ : lit : -ira : kum --- usi :
at : anunt : auk : raknualt : sun : sin
: urþu : ta --- R : tan --- ku : ua-u : rikiR : o rauniki :
ak : snialastiR : i : suiþiuþu ·
"Astrid lät göra detta minnesmärke efter Anund och
Ragnvald, sin son. De dogo i Danmark. De voro mäktigast i
Röninge och de raskaste i Svitjod."
Det mest intressanta ordet
på den här stenen torde vara det gamla landsnamnet suiþiuþu, alltså Svitjod eller
Svearnas rike. Namnet förekommer bara här och på
två stenar till - i Danmark (DR 216) och på Simrisstenen i
Skåne (DR 344).
|
|
Namnet Svitjod försvinner
spårlöst i alla texter efter vikingatiden och dyker
egentligen inte upp igen förrän vid mitten av 1300-talet.
På isländska heter Sverige alltjämt Sviþiód. Men att begreppet har gamla anor
är ställt tom allt tvivel. Det finns ett gotiskt ord - þiuda - som betyder "folk".
Det är ett så gammalt ord att det sträcker sig hela
vägen tillbaka till urindoeuropeiskan, där samma begrepp var
ett (rekonstruerat) teuteh.
Detta ord går igen i de flesta av språken i det
indoeuropeiska språkträdet, men särskilt i den
germanska grenen. Man hittar till exempel ordet i namnet på den
skog där germanstammen cheruskerna besegrade en romersk legion
under ledning av Arminius år 9 e.Kr. - Teutoburgerskogen. (Det
är ett av världshistoriens få förintelseslag
för övrigt, dvs. där ena sidan dödas till siste
man.) Tyskarna kallar sitt land för Deutschland, och det betyder
således "folk-landet", medan engelsmännen kallar
holländarna för "the Dutch". Återigen samma ord!
På walesiska heter begreppet tud,
på litauiska tauta osv.
Svi-þiód betyder
alltså Svearnas folk
ordagrant. Så nu vet du det!
|
Den för landskapet Skåne
så ovanliga runstenen står uppställd utanför
kyrkan i Simrishamn. Skåne var danskt till 1600-talet för
den som inte har riktig koll på den svenska historien!
|
Ornamentiken och runornas form
tyder på att det troligen är någon runristare
från Uppland som varit
framme när det begav sig. Stenen nämner en ung man vid namn Ravn ("korp"),
som tjänstgjorde hos "Konungen i Svitjod". Detta är den enda
av de
skånska runstenarna som har den här typen av runslingor,
så
anknytningen till Sverige är tydlig.
|
|
|
|
