Västeråker kyrka

runstenar runor Uppland Sörmland Närke Västmanland Småland Ingvar Sigurd futark Frösön Staffan Blixt

Startsidan
Uppland
Enköping
Norra Ekoln
Grillby och Trögd

U 840
U 841
U 842
U 844
U 846
U 847
U 848
U 851
U 854
U 855
U 856
U 857
U 859
U 860
U 861
U 862
U 865
U 866
U 867
U 868
U 870
U 873
U 875
U 876
U 879
U 887
U 888
U 893
U 894
U 902

U 846 Västeråker kyrka

Den här imponerande runstenen står uppställd utanför ingången till kyrkomuren vid Västeråkers kyrka. Lite till vänster står U 847, som är minst lika hög som sin granne! Det rör sig om två stora granitbumlingar på närmare tre meter. Skulle det inte vara för den här ristningens något underliga innehåll, samt det faktum att U 847 är signerad av den kände Åsmund kunde man tro att de hörde ihop. Det gör de alltså inte - mer än att de båda har legat inmurade i samma kyrka.

Enligt anteckningar från 1600-talet ska den här ha suttit "under Wapnhusdören", och det konstaterar även den gode Dybeck på sin resa här 1862. Han påpekar att "inskrifterna äro matta och utsatta för söndaglig nötning" - härligt uttryck för allmogens trampande på stenytan söndag efter söndag! Stenen tas dock fram och restes bara något år senare på sin nuvarande plats.

Som man ser på bilden så är det en ganska skadad ristning, även om man bortser från att färgen nästan var borta när jag var där (maj -06). Även på de partier där de söndagliga fötterna inte har passerat verkar runorna var grunt huggna, och i kombination med en sprickig och skrovlig stenyta blir läsningen svårartad. Bureus försökte sig inte ens på att tyda runorna, och skrev något om att stenen var "förbränd", vad han nu kan ha menat med det, för den är knappast brandskadad. Det fattas en bit av stenens nederkant, men inte så mycket att det varkar ha funnits någon fotända. Därför förmodar man att den här stenen kanske har legat ovanpå ett stenröse eller liknande. Dessutom finns det inget naturligt ställe att börja eller sluta läsningen av runorna, och som om inte det vore nog är runorna vända åt samma håll oavsett var i ormarna de är inhuggna! Även ornamentiken är egendomlig och ogenomtänkt med ormkroppar som går i varandra. Knepigt!

iafurfast· ... -nfast· uikuþ ... þaR litu r ... --isaR -ftiR faþur sin
· asi· kitilbiurn· kair· iftiR · suir· s- ... fti ... bua ...

"Jovurfast, -fast, Vigunn, de läto (rista) dessa (runor) efter sin fader,
Åse, Kättilbjörn, Ger efter sin svärfader ... efter sin man."

Det andra namnet skulle kunna vara ett Heðinfast eller ett Ragnfast, men det märkliga i sammanhanget är att resarna tycks ha glömt den dödes namn! Visst kan det ha stått på något av de bortnötta partierna, men det är väldigt svårt att gissa var i så fall. Det är hur som helst tre kvinnor som låtit resa stenen, och det är man säker på tack vare det feminina pronomet þaR. Man får förmoda att det är den dödes döttrar, eftersom de skriver faþur sin. Därefter omnämns även tre mågar, vilket ordet suir (svärfar) är ett tydligt bevis på. Slutligen tycks den dödes hustru ha nämnts vid namn, men detta har gått förlorat.

Västeråker kyrka bakom den andra stenen, U847.