|
Startsidan
Sörmland
Eskilstuna
Strängnäs
Yngaren
Nyköping
Södertälje
Vingåker
|
 
|
Ur min oskrivna bok De foro fjärran:
Dimman
låg tät över Kyaviken när Slode styrde in sin
knarr mellan de välkända
åsryggarna. Han kände till minsta skär och grund i
dessa vatten, och
vassruggarna som effektivt dolde stranden var bara ett problem för
främlingar.
Slode hade varit hemifrån en lång tid, men nu skulle
Gislög äntligen få sitt
efterlängtade sidentyg från Langbardaland. När den
välbekanta silhuetten av
ättebacken bröt fram ur dimslöjorna, visste Slode att
han äntligen var hemma. Han hoppade iland och kastade en blick
på den stora runhällen som han och
Gislög låtit rista några år tidigare, och med
värme mindes han sin styvfar
Tord. Därpå klev han och männen uppför backen, upp
mot långhuset och de
väntande släktingarna.
Så skulle det ha kunnat vara när det begav sig. Ristningen
finns på en berghäll i skogsbrynet och kallas för
Gislesten,
men under vikingatiden gick vattnet nästan ända hit upp. Det
låg en liten hamn här som hörde till Husby by i
närheten. Det mesta tyder på att ristningen är
från
1000-talets mitt.
Gislesten
upptäcktes först på 1600-talet av Lagnös
dåvarande ägare, hovmarskalk Bagge, då han stod
här under ett jaktpass. Namnet Gislesten visar att
det förmodligen fanns runkunnigt folk i trakten när stenen
hittades, eftersom de första runorna kan tolkas som mansnamnet
Gisle.
|
kislauk·
lit· kiarua·
merki·
þisa·
eftiR· þorþ·
auk· sloþi·
lit kia
sant iaR· þat·
sum· sakat uaR·
nuk· sum·
huat· uaR·
þet
"Gislög
lät göra dessa (minnes)märken efter Tord;
också
Slode lät göra dem.
Sant är det, så som det blev
sagt och så som det blev ämnat."
Ornamentiken
är synnerligen intressant!
En stirrande gubbe som håller i två ormar (eller drakar,
eftersom de tycks ha fötter och huvudflikar) - antingen är
han i trance eller skräckslagen, men tolkningarna är
många. En del forskare har visat på likheten med
fruktbarhetsguden Frej, så som han har framställts på
en liten bronsstatyett från Rällinge gård i Lunda
socken.
|
En vägvisande
skylt till ristningen
|
|
Det
finns mycket att säga om den
här ristningen, men en koppling till en kyrka i Italien(!)
får väl anses vara den mest underliga historien. I kyrkan
Civico Malaspina i Pavia finns det ett kapitäl av sandsten med en
liknande figur som Gislegubben. Samma stirrande blick, samma
uppspärrade ben
och med två drakar i händerna.
Hembygdsföreningens
skylt frågar besökaren om det finns något samband -
vad tror
du? (Ord och Bild 1961).
Mats G Larsson har skrivit
om
just den här stenen i sin bok Svitjod
- resor till Sveriges ursprung. Rekommenderas! |
|
Den vänstra
slingan är tämligen svårtolkad, och man vet inte heller
vad det är för en mansfigur som
står där med två ormar eller drakar och stirrar
på
oss.
Ristningen är mycket
tydlig med välhuggna runor, och det finns anledning att tro att
det är Balle som är
upphovsmannen. Ristningen är cirka två meter hög och en och en
halv meter bred. Avståndet från ristningen och ner till
marken är omkring två
meter.
Avslutningen (i den vänstra runslingan) har fått lärda
män
att tolka innehållet till något i stil med "hit nådde
vattnet". På 1700-talet började man nämligen inse att
landhöjningen är ett fenomen som präglar vårt
land,
men man kallade företeelsen för vattenminskningen
istället,
och syftade därmed på att syndafloden fortfarande sakta
sjönk
undan.
|
| Det är
inte helt lätt att hitta till denna ristning, men som tur är
har hembygdsföreningen satt upp några nya pekskyltar som
underlättar. Kör först mot Aspö kyrka och
fortsätt ett hundratal meter åt öster. En
skylt pekar ut över fälten där en spikrak grusväg
leder fram till en traktorväg på höger sida (där
finns ytterligare en blå fornminnesskylt). Stanna där och
fortsätt till fots längs skogsbrynet på stigen.
Så småningom kommer man fram till ett ställe där
traktorstigen svänger av och vidare mot andra sidan åsen.
Här sitter skylten du ser på bilden här ovanför.
Följ stigen tills du ser ännu en skylt som nu pekar åt
höger. Gå därefter längs åkerkanten i kanske
ett par hundra meter till. Till
slut når man en skogsudde där åkermarken skär in
och där en liten bäck rinner fram. Hit upp var det
seglingsbart på 1000-talet, och det är här du finner
Gislestenen! |
|
|
|
