"Amunde reste denna sten efter sin son Runulv och Hring, sin broder.
(Han) blev dräpt ute i Kalmarsund, (då de) foro från
Skåne.
Eskil ristade dessa runor."
De flesta av n- och
a-runorna är av kortkvistvarianten, men det mest
anmärkningsvärda är annars de många konstiga
stavningarna av orden och namnen. Det förekommer utelämnade
runor (rsti), extrarunor i slutet av ord (sutuma), omkastning av runor
(aku) samt inskott av runor (terebina). På grund av denna egenhet
hos ristaren blir namnen något osäkra. Vissa runologer
hävdar att det är ett medvetet sätt hos ristaren
för att få en ålderdomligare stil, men Wessén
påpekar att det låter orimligt - varför skulle
någon vilja att stenen verkade äldre än den var? Det
finns en uppfattning om att de flesta av Ingvarsstenarna har fått
denna stil just på grund av att Eskil var normbildande, efersom
han bevisligen kom från Ingvars egen hemtrakt. Kanske har man
kvar den äldre stilen för att markera att man är av
gammal ätt? Se även
Sö202
på Selaön.
Muren i bakgrunden på bilden är allt som finns kvar av
Ärja gamla kyrka. Bilden här intill är en
rekonstruktion av hur den kan ha sett ut.
Ristarsignaturen Eskil i närbild